Fadimedagen i Malmö, 22/1 2019

Text och bild: Anders Moberg, GAPF Syd.

Tisdagen den 22 januari 2019 hölls en seminariedag i Rådhuset vid Stortorget i Malmö vid årets Fadimedag. Temat var ”Från ord till handling” och inbjudna var personal inom vård, skola, omsorg, även några advokater och poliser. Seminariedagen var ett samarbete mellan GAPF Syd, Humanisterna, länsstyrelsen Skåne och Malmö stad. Ungefär 175 personer deltog under dagen. Åhörarna hälsades välkomna av Mariam Taheri, ordförande vid GAPF Syd och konferencier för dagen var Kristin Nord, som till vardags arbetar som journalist vid Sydsvenskan.  Rakel Chukri som är kulturchef på Sydsvenskan, närvarade också under dagen och skrev en artikel sedan där hon klokt efterlyste mer av de positiva exemplen, inte bara de mest allvarliga fallen som bland annat slutar i mord. Även SVT gjorde ett intressant inslag från Fadimedagen i Malmö. 

Det är nu 17 år sedan Fadime Sahindal sköts till döds av sin pappa utanför hennes systers lägenhet i Uppsala. Han avlossade två skott på nära håll och Fadime avled omedelbart.  Orsaken till mordet var dels att Fadime hade haft en svensk pojkvän, dels att hon hade gått ut offentligt i media och berättat om hur det är att leva under så kallat hedersförtryck där framför allt unga kvinnor, men även pojkar inte kan bestämma själva vilka de vill vara ihop med, gifta sig med  och ibland även vad de vill jobba med. Detta på grund av press från den egna familjen och släkten. I november 2001 höll Fadime även ett gripande tal i Sveriges riksdag om hedersproblematiken. Kvällen den 21 januari 2002 sköts hon till döds av sin pappa. Redan innan hon mördades hade Fadime Sahindal varit i kontakt med Sara Mohammad som då hade startat en förening som hette Glöm aldrig Pela, efter mordet på Pela Atrosi nere i Irak 1999. När så Fadime också blev mördad, ändrade Sara Mohammad namnet på föreningen till Glöm Aldrig Pela och Fadime, förkortat GAPF. Varje år sedan mordet på Fadime 2002 hålls minnet över hennes kamp levande genom kurser, seminarier, paneldebatter, filmvisningar, gruppsamtal, en gala för att synliggöra den kamp som förs mot den här typen av förtryck och mord. Det styrs inte av en individ mot en annan och sedan fördöms av det omgivande samhället, utan det så kallade förtrycket, våldet och morden utförs i släktens namn. Det handlar om en kollektiv övervakning, kollektivt planerade och utförda sanktioner och hot mot den eller dem inom gruppen som bryter mot normerna för släktens så kallade heder. Även morden planeras kollektivt och sanktioneras av kollektivet, och morden utförs antingen av en eller två utvalda individer inom släkten, alternativt en grupp mot den person eller de personer som man vill straffa. Fadime sågs som ett hot mot släkten när hon öppet berättade om hur det var att leva inom en sådan familjestruktur.

Under de 17 år som har gått sedan mordet på Fadime Sahindal har visserligen mycket gjorts i det svenska samhället. Många förbättringar har genomförts vad gäller arbetsmetoder och lagstiftning, men teori och praktik följs tyvärr inte alltid åt. Samtidigt som medvetenheten om problematiken har ökat, metoder har arbetats fram, ny lagstiftning har kommit till och olika hjälpinsatser har utförts, så ökar samtidigt problemen i andra änden. Det finns fortfarande en blindhet för de här problemen inom viktiga grupper som ibland även förnekar dess existens.

Efter att åhörarna fick lyssna på en del av det tal som Fadime höll i riksdagen i november 2001 påpekade därefter Mariam Taheri, ordförande i GAPF Syd, i sitt inledningsanförande, att personal och myndighetspersoner har ett stort ansvar i att hantera de här frågorna på adekvata sätt.  ”Vi har ett gigantiskt arbete framför oss”, sa hon, och lyfte därpå de tusentals könsstympade flickor och utsatta ungdomar som kämpar för att göra egna val i livet utan att bli begränsade genom sanktioner, hot om våld, förtal, ryktesspridning etc. Mariam avrundade med att säga att det så kallade hedersvåldet ska bli ett fenomen som sedan är ett minne blott.

Till Fadimedagen hade flera eminenta föredragshållare bjudits in. Först ut var Juno Blom som under många år har varit ansvarig för hedersvåldsfrågor vid länsstyrelsen i Östergötland och även nationell samordnare. Nu är hon liberal riksdagsledamot och kämpar med de här frågorna inne från riksdagen. Juno lyfte bland annat hur barnen och ungdomarna som växer upp i släkter med starkt familjehederstänk ofta behandlas annorlunda än svenska föräldrars barn, och vilken orättvisa som ligger i detta. Ett dilemma som Juno också belyste var att trots att det pratas mycket om hedersproblematik och lagar stiftas, men att verkligheten ofta skiljer sig från pratet utifrån vad som faktiskt konkret görs. Det är ett stort problem. Därför är årets tema ”från ord till handling” så viktigt. Vad är det som gör att vissa är så rädda för att kallas för rasister om de lyfter frågan, istället för att modigt stå upp för de här personernas rätt att själva få välja sina liv. Juno gav några konkreta exempel på de mer anonyma personer som har drabbats av hedersvåldet. Vad vill vi uppnå med vår kamp mot hedersvåldet? Undervisning på lika villkor? Har vi det idag? Nej.  Separerad simundervisning, barnäktenskap, slöjor på småflickor med mera. Vilka signaler skickar det? Bara vi vuxna kan genom våra gränser och demokratisyn påverka om ungdomarna har tillit till oss eller inte.

Talare nummer två var Devin Rexvid, forskare i socialt arbete vid Umeå universitet. Devin är en skarp och insatt debattör vad gäller hedersvåldsfrågor. Han tog upp det svenska uttrycket att blod är tjockare än vatten, men förklarade att i hedersrelaterade sammanhang så är just hedern det dominerande värdet och normen. Ett arabiskt ordspråk säger att Gud är stor, men att hedern är större. Man får inte på minsta sätt kränka eller ifrågasätta denna heder. En man utan heder inom dessa släktstrukturer betraktas som levande död. Hedern handlar om mannens rätt till respekt och om att kunna övervaka släktens kvinnor. Devin berättade om gamla stamlagar som berörde kvinnors utomäktenskapliga relationer, i dessa ligger oskuldsidealet och kyskhetsidealet. Dessutom en segregering av kvinnor och män. Han lyfte hur de stora världsreligionerna har hållit dessa kyskhetsideal vid liv, men att främst västvärlden under det senaste århundradet har lämnat dessa ideal bakom sig. Sedan många människor har kommit till västvärlden från länder där hedersnormerna är starka, så har dessa frågor på nytt blivit väldigt aktuella. Det uppstår en kraftig värderingskonflikt mellan dessa hedersnormer och västvärldens jämställdhets- och frihetsideal, skolans och socialtjänstens uppdrag bland annat.

Devin Rexvid har forskat på vad som händer med pojkarna och männen i den här hedersrelaterade släktstrukturen. Den främsta begränsningen av pojkarna inom dessa släktstrukturer handlar om kravet att övervaka och i vissa fall även ta livet av närstående kvinnor. Devin nämnde att mordet på Maria Barin Aydin i Landskrona våren 2012 blev uppmärksammat i media, men samtidigt skedde ett annat mord i Göteborg som inte uppmärksammades. Varför inte? Därför att det var en kille? Det handlade om en ung man som mördades därför att han var homosexuell. Devin har gjort studier på Sharaffs hjältar och studenters uppsatser om pojkars och mäns utsatthet. Man ska vara en god son, och har många förväntningar på sig. Inte bara unga kvinnor övervakas utan även pojkarna, vad gäller deras beteenden. En god son inom hederskulturen lyder inte bara pappa, utan är hans förlängda arm vad gäller kontrollen av kvinnorna. Från 7 – 8-årsåldern blir pojkarna fostrade in allt mer i den manliga världen. En god son ska både sköta skolan och ta hand om och övervaka sin syster. Ibland tillrättavisa och misshandla henne. Dessa är kraven från släkten. Pojkarna förväntas ledsaga systrar och mödrar i offentliga sammanhang. En god son är också heterosexuell. Homosexuella söner blir ibland mördade, medan ”olydiga” heterosexuella söner straffas på andra sätt, bland annat genom utfrysning och förnekande. Hederskulturen handlar om att hålla upp en fasad utåt, och att släktens medlemmar har att vaka över deras goda namn. Devin lyfte även många andra saker.

Efter lunch var det dags för Bo Lagerkvist, före detta polis och del i det nationella kompetensteamet att få äntra scenen och ta till orda om sina erfarenheter ur ett polisiärt perspektiv. Han tog upp att ordet ”heder” normalt sett är något positivt, det är hedersamt, hedersdoktor etc. ”Hedersmord” är däremot inget positivt för de allra flesta. De människor som däremot planerar, utför och sedan sitter och pratar om morden som rentvättande tycker att det är något positivt. Kriminalvården gjorde en undersökning på personer som dömts för hedersrelaterade brott. Allihop hade förnekat brott, men dömdes i tingsrätten. Man tar på sig skulden och sitt straff, men inte skammen att erkänna brottet för de svenska, ”otrogna” myndigheterna. Hur ser vi på skammen? Bo berättade även om några fall där han som polis varit med och utrett olika hedersrelaterade brott, och hur de han förhörde såg på skam och heder. I övrigt är tystnaden extremt vanlig när polisen ska utreda sådana här brott. Omgivningen tiger och håller varandra om ryggen, antingen av ren rädsla, eller av lojalitet mot familjen. En flicka hade under förhör avslöjat lite om livet i familjehederskontext. Hon berättade att hennes pappa misshandlade henne och hotade henne med skarpladdad pistol om hon kom en kvart för sent hem från skolan. Bo Lagerkvist påpekade hur viktigt det är att vi uppmärksammar brott i familjehederns namn. Som yrkesverksamma är det viktigt att vi har en grundförståelse för den kollektiva strukturen och sättet att tänka för att vi ska kunna agera på bra sätt och applicera lagstiftningen rätt, förklarade han.

Bo Lagerkvist pekade på skillnaden mellan individuellt riktat våld där gärningsmannen är ensam och inte ses som en hjälte i närmiljön, och hedersbrotten där det egna kollektivet planerar brottet, utför det eller backar upp det kollektivt, och även hyllar och försvarar gärningsmannen efteråt. Idag är det ungefär samma lagstiftning i båda fallen, men Bo Lagerkvist efterlyser en bättre strategi juridiskt, polisiärt och socialt för att kunna hantera hedersbrotten.

Sista föredragshållaren för dagen var GAPF’s egen grundare, Sara Mohammad, som flydde från den irakiska delen av Kurdistan som ung. Sara har upplevt mycket och kämpat mot det hedersrelaterade förtrycket och morden i många år. Hon är en av frontfigurerna i den här kampen i Sverige. Sara berättade om hur Fadimedagen har utvecklats sedan mordet på Fadime Sahindal den 21 januari 2002, och om olika utbildningsdagar, seminarier, kurser med mera som sker till hennes minne, men även för alla de tusentals andra som har förtryckts och ibland mördats, även om deras namn aldrig nämns. Hon visade upp ungdomsbilder på sig själv från Irak där hon bland annat bar slöja. Saras tillit till mamman släcktes när Sara var sex år, eftersom Saras mamma lurade henne och tvingade sin lilla dotter att bli könsstympad med ett gammalt rakblad. Sara berättade att det gjorde ont, men att det gör mera ont då svenska förståsigpåare. läkare och debattörer försvarar könsstympningen. Hon berättade om en svåger som var släktens shariapolis och hur det även påverkade Saras egen uppväxt.

När Sara var 17 år ville hennes familj gifta bort henne med en 43-årig man som hon aldrig hade sett eller träffat innan. Hon skulle bli en handelsvara. Hennes bror var pådrivande i det här försöket att gifta bort henne, medan Saras pappa var mer motsträvig, därför att hon var duktigast av alla i skolan. Saras bror drog in henne i ett rum och hotade henne med en kalaschnikov mot hennes panna och frågade henne tre gånger om hon ville gifta sig. De två första gångerna sa hon nej, då slog han henne och förklarade att mörda henne var lika lätt som att dricka ett glas vatten. Sara sa då ja, men tänkte inte genomföra bröllopet, utan istället hellre begå självmord. Saras mamma var normalt den som var hårdast, som spottade på Sara om slöjan gled av, som slog henne med en kabel och vattenslang om Sara tittade i nyckelhålet på någon kille under tonåren. Trots det ansåg mamman att det var orättvist att hota Sara med ett vapen. Samtidigt ansåg Saras mamma att det var tusen gånger bättre att dottern antingen blev bortgift eller mördad, än om hon till exempel rymde hemifrån. Ändå rymde Sara på bröllopsdagen gömd under en burka och tog sig till en kusin och dennes kompis som gömde Sara och hjälpte henne vidare. Ju rikare familjen är desto större är kravet att hålla tyst. För att överleva i en hederskontext måste man ljuga och Sara fick ljuga sig fram för att hålla sig vid liv under den perioden. Samtidigt förklarade Sara att hennes pappa var ett stort stöd, och mycket kärleksfull, samt att hon bär honom med sig i bröstet när hon stöttar utsatta tjejer.

Så småningom träffade Sara sin före detta man och kom som kvotflyktingar från Turkiet. De fick två barn, en dotter och en son. Sara var rädd under de två första åren i Gävle för att hennes bror skulle flyga till Sverige och strypa henne någon natt. Det tog 20 år för brodern att acceptera Saras val, men numera skryter han över hennes roll i Sverige som förkämpe mot hedersvåldet. I början var det många av Saras släktingar som såg henne som en djävla hora, men som idag har accepterat henne. Sedan förklarade Sara Mohammad att Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF, inte jobbar med hedersvåldsfrågan, utan att GAPF utmanar strukturerna bakom hedersförtrycket och hedersvåldet. Det handlar om att väcka aktivism. GAPF har stödverksamhet, stödjouren med stöd dygnet runt, psykologiska stödsamtal såväl för utsatta som för yrkesverksamma. GAPF har också utbildningar och kurser, samt jobbar med att påverka myndigheter och lagstiftare. 1046 personer är idag inrapporterat utsatta för hedersförtryck i dagens Sverige, men mörkertalet är stort. 487 av dessa inrapporterade är barn under 18 år. GAPF hjälper till med stödpersoner. Sara lyfte även andra aspekter. Efter varje talare fanns tid för frågor från åhörarna, vilket ledde till intressanta reflektioner och utvikningar. Sammantaget blev hela seminariedagen i Malmö den 22 januari 2019 mycket lyckad.